2010-09-25 | 21:56:16
ja måste skriva av mig,
kan börja med att ni inte behöver fråga om något alls som står här, för mycket av de här är de ingen som vet jag håller det för mig själv och så kommer det förbli. men ja måste skriva av mig någonstans och de fick bli här. så att läsa är valfritt.
att bråka med någon som man gillar är nog det värsta som finns, man vet inte om man ska bli förlåten eller om personen slutar höra av sig även om man blir sams senare. när känslor är inblandade blir saken så mycket större än vad den skulle vart om känslorna inte fanns med i bilden. och hur du klarar av att vara så iskall när du inte är i närheten förstår jag inte, jag blir inte ledsen utan mest besviken på hur du kan tro att de är okej, att du kan bete dig som skit och sen ska jag bara förlåta hur lätt som helst. Du vet mycket väl att jag är svag för dig, de vet du om och du uttnyttjar det till max, varje ord gör mig svag. dom dåliga stunderna ser jag inte för jag vill inte. dom bra stunderna är mitt guld, mina enda stunder ingen kan få mig att må dåligt. Men dom stunderna blir färre och färre, vad händer när dom är borta helt? rasar min värld då? eller kommer ja klara av att stå här och låtsas vara glad? medans såren på insidan tar över... allt är på dina villkor, det stör mig. Jag blir irrterad över ditt sätt att vara, du kan göra precis vad som helst utan att de är fel? fyfaaan ja tål de inte!
kan inte skriva nå mer blir bara så arg när ja tänker på det.
till något annat,
jag vet att ja inte känner dig så väldigt bra men har träffat dig ett par gånger, och sist brast allt.. jag bertättade saker för dig som ingen annan vet om i förtroende om att du skulle vara tyst. men självklart inte, dagen efter kom ett sms, om hur är det ? ja vafan har du med det att göra? du har inte brytt dig förut så varför börja nu? skit i det, har jag bara att säga till dig. de som ja berättade är mitt problem jag måste reda ut det själv men de är inte lätt när de har följt mig i snart 5år? väldigt för länge jag vet, men ja klarar inte av att ha folk som säger vad jag ska göra för att de ska bli bättre. de blir värre då, ju fler som vet och tjatar, ju värre blir det. de är sant.
nog om de här nu också.
I veckan fick jag ett brev utav dig, jag satt och grät och hade ångest fyfan, kände mig som en ja jag vet inte ens vad ja kände mig som, all luft gick ur mig. blev helt tom, fanns inte ett ord som jag kunde säga. men brevet gav mig mycket, du är stark. jag är stolt över dig, att du klarat av de mesta utan dina närmaste. jag ska erkänna att de hade jag aldrig gjort, inte en chans. jag är svag inerst inne väldigt svag. jag ska sätta mig en dag och svara på ditt brev samtidigt som tårarna kommer rinna. men de är sånt man får ta. har bara en sak att säga kom hem snart jag behöver dig. jag älskar dig
jag saknar din närhet, jag saknar ordet oss. de vi hade, de försvann. ångrar ingenting med dig, önskar bara jag kunde spola tillbaks tiden tills då de var vi. om jag kunde skulle ja stanna de första dagarna vi höll på. minnen ifrån oss kommer alltid finnas kvar, du kommer alltid finnas, kommer aldrig glömma dig. de är dig jag behöver när ja är svag, ♥
att bråka med någon som man gillar är nog det värsta som finns, man vet inte om man ska bli förlåten eller om personen slutar höra av sig även om man blir sams senare. när känslor är inblandade blir saken så mycket större än vad den skulle vart om känslorna inte fanns med i bilden. och hur du klarar av att vara så iskall när du inte är i närheten förstår jag inte, jag blir inte ledsen utan mest besviken på hur du kan tro att de är okej, att du kan bete dig som skit och sen ska jag bara förlåta hur lätt som helst. Du vet mycket väl att jag är svag för dig, de vet du om och du uttnyttjar det till max, varje ord gör mig svag. dom dåliga stunderna ser jag inte för jag vill inte. dom bra stunderna är mitt guld, mina enda stunder ingen kan få mig att må dåligt. Men dom stunderna blir färre och färre, vad händer när dom är borta helt? rasar min värld då? eller kommer ja klara av att stå här och låtsas vara glad? medans såren på insidan tar över... allt är på dina villkor, det stör mig. Jag blir irrterad över ditt sätt att vara, du kan göra precis vad som helst utan att de är fel? fyfaaan ja tål de inte!
kan inte skriva nå mer blir bara så arg när ja tänker på det.
till något annat,
jag vet att ja inte känner dig så väldigt bra men har träffat dig ett par gånger, och sist brast allt.. jag bertättade saker för dig som ingen annan vet om i förtroende om att du skulle vara tyst. men självklart inte, dagen efter kom ett sms, om hur är det ? ja vafan har du med det att göra? du har inte brytt dig förut så varför börja nu? skit i det, har jag bara att säga till dig. de som ja berättade är mitt problem jag måste reda ut det själv men de är inte lätt när de har följt mig i snart 5år? väldigt för länge jag vet, men ja klarar inte av att ha folk som säger vad jag ska göra för att de ska bli bättre. de blir värre då, ju fler som vet och tjatar, ju värre blir det. de är sant.
nog om de här nu också.
I veckan fick jag ett brev utav dig, jag satt och grät och hade ångest fyfan, kände mig som en ja jag vet inte ens vad ja kände mig som, all luft gick ur mig. blev helt tom, fanns inte ett ord som jag kunde säga. men brevet gav mig mycket, du är stark. jag är stolt över dig, att du klarat av de mesta utan dina närmaste. jag ska erkänna att de hade jag aldrig gjort, inte en chans. jag är svag inerst inne väldigt svag. jag ska sätta mig en dag och svara på ditt brev samtidigt som tårarna kommer rinna. men de är sånt man får ta. har bara en sak att säga kom hem snart jag behöver dig. jag älskar dig
jag saknar din närhet, jag saknar ordet oss. de vi hade, de försvann. ångrar ingenting med dig, önskar bara jag kunde spola tillbaks tiden tills då de var vi. om jag kunde skulle ja stanna de första dagarna vi höll på. minnen ifrån oss kommer alltid finnas kvar, du kommer alltid finnas, kommer aldrig glömma dig. de är dig jag behöver när ja är svag, ♥
0 Kommentarer